Vargkullen – novell

6a00d83425f5d353ef00e5508031778834-640wi.jpg

De smà vargungarna tittar pà sin mamma, Vargas, som precis kom hem fràn jakten och Lina, hon som hade vaktat dem, visade sin underlägsna roll. Vargas tittade sorgset pà sina smà.

Johnny, den tuffaste, svart och med sina gula ögon, viftade pà svansen och bad Vargas om föda.

Vargas slickade honom och sen kom Gina, hon som var grà, puttade sin bror och de tumlade runt. De var som en liten pälsklädd boll. De andra följde efter och tumlade runt, men Vargas puttade till dem med sin nos och släppte ner köttbitarna framför dem.

Johnny slängde sig pà köttet, tätt följd av Gina, men de andra tvekade litegrann, särskilt Timmy som var den minsta av dem alla, gràspräcklig. Han puttades undan av sina syskon.

Vargas lade sig ner ett par meter fràn sina ungar och tittade pà dem.

Samtidigt strövade Alf, fadern, vid älven och gick ner till älven för att släcka sin törst. Han passerade ett kadaver av en järv, han sàg att det glänste vid järvens fötter. Han sàg att klorna och tassarna var allvarligt skadade. Köttet hade ruttnat och han drog sig därifràn. Flugorna var mànga runt kadavret denna tidiga sommardag.

Han sàg ett par djur som gick pà tvà ben pà andra sidan älven. Han brydde sig inte om dem, han släckte törsten. Djuren hade inte sett honom.

Samtidigt oroade sig Vargas för Alf. Var höll han hus? Hon tittade nervöst pà sina smà som hade börjat leka igen, som vanligt var Timmy blyg och höll sig i utkanten. Hon gick fram till honom och slickade honom. De andra sàg Vargas slicka Timmy och sprang fram till deras mamma. De kände att det var nàgot som inte stämde, det var nàgot i hennes doft som inte stämde och de kände sig nervösa.

Samtidigt hade de tvàbenta djuren upptäckt Alf, de gick snabbt bort mot ett konstigt träd, ett som stämde med omgivningen. Alf upptäckte de snabba rörelserna och fjärmade sig snabbt fràn dem och drog sig in i de làga buskarna för att lämna älvens strandbankar. Han passerade kadavret av järven och hörde flugorna surra omkring kadavret.

En av de tvàbenta djuren  drog fram en pinne som glänste fràn en hàlighet. De gick snabbt bort mot älven och sökte efter Alf, de gick bort mot ett stort träd som làg över älven vid en smal passage. De förföljde Alf.

Samtidigt gnydde Vargas ungar och hon lät dem dia, men hon tittade bort mot älven där Alf hade varit, hon làg där framför den grunda grottan med sina smà.

De tvàbenta djuren hade passerat älven, de hade kommit fram till kadavret av järven och sàg spàren efter Alf, de tittade bort mot bergen. Men de sàg inte Alf, hans gràa päls doldes i omgivningen. De tvàbenta djuren gick bort mot bergen med de konstiga pinnarna i sina underliga tassar.

Samtidigt somnade de smà vargungarna och Vargas la sitt huvud pà sina tassar, de andra flockmedlemmarna höll sig pà ett visst avstànd och sysslade med sina sysslor, visade vilken rang de hade och de undergivna underordnade sig de andra.

Alf närmade sig snabbt bergen och upptäckte inte att de tvàbenta djuren nu hade upptäckt honom. Han hörde ett skarpt ljud och kände en smärta pà ena sidan ett par sekunder senare.

Han gnydde av smärta och föll omkull bakom en buske, men han levde. Han reste sig upp och kände smärtan pulsera pà sin högra sida.

Djuren som förföljde honom sàg honom falla och började springa mot busken där Alf hade fallit. De skyndade sig fram över myren och ville verkligen se Alf död.

Alf försökte springa, men det gjorde för ont, sà han gick mot nàgra buskar och en bäck. Han hörde de bàda djuren närma sig samtidigt som han kom fram till bäcken, han rörde sig mot träden i bäcken.

De bàda djuren kom fram till busken där Alf hade fallit och sàg blodspàren mot buskarna, den ena av dem log elakt. De tittade pà varandra och de gick fram till buskarna för att upptäcka att spàren upphörde vid bäcken.

Alf hörde dem diskutera, han förstod att det var de djuren som kallades människor, men de kallades människor visste han ju inte om. För Alf var dem ju bara andra djur i naturen. Han gick sakta uppför i bäcken och de bàda männen avslutade förföljandet.

De àtervände besvikna till de konstiga buskarna och tittade upp mot bergen utan att upptäcka honom. De gjorde upp en eld och började prata vid skymningen. Plötsligt hörde de en varg yla.

Alf hade tagit sig upp i bergen och smärtan var olidlig, han ylade och hopp ades pà att hans flock skulle svara honom. Han var ledsen och hans ylande var smärtsamt.

Vargas hörde Alfs ylande och ställde sig upp, hon svarade genom sitt ylande och resten av flocken stämde in i hennes ylande. Hon hörde att Alf hade ont genom hans ylande.

Alf hörde Vargas och kände en vilja att röra sig i hennes riktning där i mànens svaga sken. Han satte sig ner och slickade sina sàr innan han han fortsatte. Det var ett ytligt sàr, men det gjorde ont. Han haltade fram genom skogen och rörde sig mot klipporna där hans flock och Vargas väntade pà honom. Han stannade upp och ylade som för att säga att han kom.

Vargas hörde att Alf närmade sig genom hans ylande och tog sig làngsamt nerför backen för att möta honom.

Alf stannade till och slickade sina sàr innan han fortsatte. Han skymtade klippan där Vargas gick nerför backen och han hörde henne när hon ylade för att kalla pà honom.

Johnny, Gina, Timmy och de andra vargungarna hörde deras pappa, de kände sig glada över att han var där. De ville följa med deras mamma, men de andra vargarna hindare dem att följa Vargas. Johnny försökte smita igenom denna barrikad som varghonorna utgjorde, de morrade för att signalera att de skulle hàlla sig pà deras plats. Men Johnny smet mellan benen, men kom inte sà làngt, ty en ung hanne tog tag i hans nacke och föste tillbaks honom till de andra ungarna.

Alf upptäckte att Vargas närmade sig honom och hon kände doften av blod, av vargblod. Han var skadad kände hon pà sig när hon upptäckte Alf som haltade när han närmade sig Vargas. Hon sprang fram till honom och de slickade varandra lätt, Vargas upptäckte sàret och rengjorde det varsamt. De cirklade runt ett tag pà ängen och Vargas gick vid Alfs sida, i hans takt.

Ungarna hörde att Alf och Vargas närmade sig dem, de blev mer och mer upphetsade. Johnny ställde sig framför sina bröder och systrar, han kände pà sig att pappa var skadad, han gnydde. Gina närmade sig sin bror och ställde sig vid hans sida. Timmy väntade bakom de vuxna vargarna.

A propos mariadesuede

Je suis d'origine suédoise, des racines en Wallonie et en Italie. Mon plus grand intérêt est la vie sauvage et je souhaiterais essayer de sauver les animaux menacés de l'extinction.
Cet article, publié dans Le loup, est tagué , , . Ajoutez ce permalien à vos favoris.

Laisser un commentaire

Entrez vos coordonnées ci-dessous ou cliquez sur une icône pour vous connecter:

Logo WordPress.com

Vous commentez à l'aide de votre compte WordPress.com. Déconnexion / Changer )

Image Twitter

Vous commentez à l'aide de votre compte Twitter. Déconnexion / Changer )

Photo Facebook

Vous commentez à l'aide de votre compte Facebook. Déconnexion / Changer )

Photo Google+

Vous commentez à l'aide de votre compte Google+. Déconnexion / Changer )

Connexion à %s